husetvidhavet

jag satt precis och tänkte på hur det var för en tid sen. ungefär flera månader sedan. en tid då vi levde som spöken, i alla fall jag, och jag tänkte så annorlunda. löven hade fallit. det var mörkt för länge sedan och tillsammans med mina vänner satt jag på ett fik på söder. mitt ensamma hjärta var så stark att det knappt var kapabelt att känna minsta lycka. inte för mer än en halv dag. det var hemskt för på kvällen satt jag på min säng och tänkte "jag kan inte ens känna mig nöjd efter en trevlig kväll på ett mysigt fik". starkt som en brinnande eld. fridfullheten och botten av sanningen till det vackraste någonsin av ett brinnande träd. ungefär så. det låter väl som ingenting, men att ständigt känna sig olycklig och ofylld är en hemsk känsla. 
när jag tänker tillbaka på känslan och nu, kan jag knappt förstå den. som en blind hund. som hittar men ändå inte. nu har ju trädet växt, jag kan leva lycklig på alla stunder och fina händelser. alla små detaljer som jag oftast glömde bort. inte såg. bortom fåglarnas vingar av luft över taken.
det är viktigt att se hela bilden ibland, såsom det är viktigt att se de minsta kornen av damm. se dessa och kunna damma bort för att se ett helt nytt rum. ungefär.
nyckeln är kärlek. massor av kärlek. 
våga växa och våga ta itu med ett söndermalet hjärta. (fastän det kanske inte är rört).
le över att du lever och upplever.

jag har till exempel insett hur vinden påverkar min kropp, hur den får mig att flyga över hav, och känna historia. hur löven har sin eviga natur och historien bakom träden.
och hur ofantligt mycket jag älskar min familj och vänner, nära och kära. kapabel till att lyssna med alla öron och sinnen.
saker som gör livet så. fridfullt

Godnatt, ikväll är det fullmåne